Dagen efter valet är blockpolitikens största svaghet väldigt tydlig, den bidrar inte till att skapa underlag för välfungerande regeringar, tvärtom. Varken alliansen eller de rödgröna kan regera så som de gick till val. Hade däremot alla partier gått til val på egna meriter hade det funnits en mångfald av möjligheter att bilda en fungerande regering.
Det uppenbara priset för blockpolitiken är ju att två kompromisser står emot varandra. Alla partier har hjärtefrågor de tvingats ge avkall på och saker de egentligen inte vill se genomförda men varit tvugna att gå med på. Det gör debatten inför ett val väldigt tam och fokuserad på detaljer som inte är avgörande för den riktning landet kommer att ta med det ena eller andra blocket.
Det argument som brukar höras till försvar för blockpolitiken är att det ger väljarna tydliga regeringsalternativ att ta ställning till, men så här dagen efter valet är det helt tydligt att varken alliansen eller de rödgröna kan regera på det program de gick till val på. Blockpolitikens största svaghet blir väldigt tydlig, den bidrar inte till att skapa underlag för välfungernade regeringar, tvärtom. Hade alla partier gått til val på egna meriter hade det idag funnits en mångfald av möjligheter att bilda en fungerande regering.
Därför är det viktigaste i rikspolitiken just nu att lösa upp alla bindningar och låsningar som funnits inför valet. Moderaterna försöker locka över miljöpartiet till Alliansen men det skulle inte lösa blockpolitikens problem. En långsiktig lösning måste vara att upplösa både alliansen och de rödgröna och sedan söka majoritet i parlamentet. Om det väl kunde ske skulle man kunna tänka sig en regering med miljöpartiet, moderaterna, centern, folkpartiet.
Men de sakpolitiska skillnaderna mellan moderaterna och miljöpartiet är större än de mellan socialdemokraterna och de borgerliga småpartierna så den mest sannolika regeringsbildningen skulle förmodligen kunna skapas av socialdemokraterna, miljöpartiet och två eller tre av centern, folkpartiet och kristdemokraterna.
Det skulle också gynna de tre borgerliga tidigare mittenpartierna som tappat i stöd tack vare att allianssamarbetet gjort moderaterna mer troliga som regeringsbildare och därmed gjort småpartierna mindre intressanta.
Skule detta lätt utopiska scenario bli verkligt kunde vi också se fram emot en valrörelse 2014 utan block men med en mångfald av politiska partier och ideologier att välja mellan. Skulle inte det vara underbart?
september 20, 2010 kl. 11:30 f m |
Blockpolitikens fördel är att man vet vad man röstar på. Man vet redan före valet vilka kompromisser de olika partierna har gjort. Nu kanske Alliansen inte kan genomföra allt den vill, men den kan genomföra sin budgetpolitik i alla fall, och det är nog viktigt för dem som har röstat på den. Om alla vore helt obundna som du förespråkar, skulle man ju inte ha en aning vilka som skulle samarbeta efter valet och vad som då skulle kompromissas bort. Då kan den hjärtefråga, som har gjort att man har röstat på ett visst parti, försvinna i en kompromiss.
september 20, 2010 kl. 3:35 e m |
Hej Harald. Du pekar på det som brukar vara argumentet för blockpolitik. “Förhandlat och klart”, liksom. Men som det nu visar sig är det ju inte så. Alliansen kommer inte att kunna genomföra sin politik enligt det valmanifest de publicerade före valet. Om de kan genomföra budgeten eller inte är fortfarande en öppen fråga men även om de skulle kunna det, är det ju inte givet att det är det viktigaste för alla som röstat på något av alliansens partier, eller hur?
Behovet av blockpolitik var stort när socialdemokraterna var nära 50% själva på 1900-talet, men nu är det inte så. Idag är Moderaterna och Vänsterpartiet de stora vinnarna på blockpolitiken etersom översnkommelser mellan fria partier sannolikt oftare skulle inehålla fler mittenpartier.
oktober 7, 2010 kl. 1:37 e m |
“Men de sakpolitiska skillnaderna mellan moderaterna och miljöpartiet är större än de mellan socialdemokraterna och de borgerliga småpartierna så den mest sannolika regeringsbildningen skulle förmodligen kunna skapas av socialdemokraterna, miljöpartiet och två eller tre av centern, folkpartiet och kristdemokraterna.”
Menar ni att MP står närmre kommunisterna (V) än M eftersom MP klev in i det blocket? Märkligt.
oktober 7, 2010 kl. 8:10 e m |
Det jag menade var att det vore lättare för s-mp-fp-c-kd att komma överens än m-mp-fp-c. När det gäller att kliva in i ett block minns de flesta att mp inledde ett samarbete med enbart s, men att (delar av) s valde att ta med v. Det var sannolikt inte heller en faktisk möjlighet att kliva in i alliansen så alternativen var att gå till val mot alliansen som s, v och mp eller som de rödgröna. Allianspartierna försöker hela tiden väcka liv i kommunistspöket men det känns lite 1900-tal, tycker jag.